Efter jag avslutat min löpkarriär, på en bakgata i gamla väster i Malmö stöter jag på en gammal man som jag ser känner igen mig, han nickar när vi passerar varandra och så vänder han sig om o säger: Vad va det nu du hette? Ja, du som alltid va fyra...ja den fjärde mannen.

     Visst fyrorna i alla stora mästerskapen är för dom flesta något synonymt med mitt namn, men alla vet inte kanske att jag även är den fjärde pojken i min familj och att jag nu även har fyra söner själv. Men där finns ytterligare en dimension av fyran i mitt liv. En stor del av att jag trots allt kunde springa så fort som jag gjorde, främst under den senare delen av min löpkarriär kom från att jag använde vad man idag så populär kallar för mental träning, förstod inte då att det var en form av meditation. Nu när jag börjat förstå vad meditation är så känns det som om bitarna har fallit på plats.

     Hela idéen med meditationen är att ju få tillgång till det där som är större än dig, det där som inte riktigt kan beskrivas i ord eller vad Jill Bolte Taylor kallar för "lala land" (se nedan). Och det är just här, den sista fyran visar sig. För denna dimension kallas i öst för den fjärde. Jag hade till slut hittat den sista fyran av dom alla, en fyra som inte bara jag har upptäckt utan kanske beskriver världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, Pelé, den bäst när han säger:

     "Jag kände ett underlig lugn som jag inte hade upplevt i någon match tidigare. Det var en typ av eufori. Jag kände att jag kunde springa hela dagen utan att bli trött, att jag kunde dribbla förbi vem som helst i deras lag, eller alla på en gång, att jag nästan kunde springa genom dom rent fysiskt. Jag kände att jag var osårbar. Det var en mycket konstig känsla, en som jag inte hade haft förut. Kanske var det bara självförtroende, men jag har känt självförtroende många gånger utan att ha denna märkliga känsla av fullkomlighet." Pelé

     Och jag kan inte annat än att hålla med Pele, för precis så här kände jag också i mina bästa lopp och kanske tydligast i OS loppet i Atlanta (se högra sidan), att det var någon annat, något större i mig som sprang.

Jill Bolte Taylor är en framstående hjärnforskare vid Harvard – som är ett av USA:s bästa universitet. En morgon på väg till jobbet märker att hon plötsligt att hennes upplevelse av världen förändras. Hon kallar det en "stroke av insight" – eller en klar insikt. Hon fattar först inte vad som händer utan är bara så fullkomligt uppslukad av den märkliga djupa närvaron hon upplever. Sen inser hon att hon håller på att få en hjärnblödning.

     Eftersom hon är just hjärnforskare blir hon först alldeles upprymd över att få bevittna en hjärnblödning från insidan, sen övergår hon till att kämpa för sin överlevnad för att inte gå miste om den unika möjligheten att dela med sig av sin erfarenhet. När hon blir frisk förstår hon att våra hjärnhalvor är bra mycket mer olika varandra än vad forskare i allmänhet har trott.

     Hon fick sin blödning i vänstra hjärnhalvan – och hennes slutsats är att när vår vänstra hjärnhalva, där logik, förnuft, tidsuppfattning med mera finns – när den inte fungerar, och verkligheten filtreras genom den högra hjärnhalvan, så blir upplevelsen av verkligheten en mäktig känsla av närvaro. Allt bagage från hennes tidigare liv försvann och så även alla krav o förväntningar om framtiden. Trots att hon på något sätt visste med sig att hon var en rationell person, ja till och med en forskare, kände hon plötsligt att hon var en del av allt – snarare än en person med tydliga gränser. Denna verklighet eller tillstånd kallar hon för "lala land".

     Jag tror att alla former av meditation, men även löpning och egentligen allt vi blir uppslukade av handlar just om att få mer tillgång till den högra hjärnhalvan